Till slädhund räknas egentligen alla hundar som drar någon slags kärra eller liknande, men det de flesta tänker på när de hör ordet “slädhund” är snarare de tjockpälsade hundar som, i flera generationer, dragit slädar i arktiska länder. När man först började använda sig av slädhundar är inte känt, men man kan tänka sig att det började i Mongoliet och Sibirien, där man haft en lång tradition av långa resor under vintertid.

En typisk slädhund med de rätta egenskaperna kan utan större problem dra en släde 200 kilometer på ett dygn. Inte ensam naturligtvis, man använder sig av flera hundar som då kallas ett spann. Alfan går ofta längst fram i ledet tillsammans med någon den arbetar bra ihop med och därefter följer resterande hundar i ett led om två och två.

Mentaliteten är givetvis också mycket viktig för en slädhund, då den måste kunna prestera under stress, komplicerade förhållanden och hårt väder. Hunden måste vara fokuserad nog att kunna ta kommando av slädföraren, som de naturligtvis måste kunna lita på då det inte alltid är ofarligt att vara slädhund.

Ett utpräglat socialt beteende är också mycket viktigt för en slädhund samtidigt som den bör vara mindre känslig för smärta och dessutom ha ett starkt cirkulationssystem som kan ta alla ansträngningar trots att det många gånger finns klent med föda att tillgå.

Under kortare tävlingar kan en slädhund nå en hastighet på 30-35 kilometer i timmen. Alltså används dessa hundar både praktiskt och som underhållning. Flertalet semesterorter erbjuder hundspannsturer och många privatpersoner har slädhundar för skojs skull, medan de i arktiska länder används av praktiska skäl. De erbjuder helt enkelt det bästa sättet att ta sig fram över de snö- och istäckta markerna.

En slädhund är en arbetshund som behöver mycket motion, både fysiskt och mentalt, och som måste uppfostras till en trygg individ.